Tillsyn av PFAS-förorenade områden

PFAS har använts mycket brett och det finns troligtvis ett stort antal PFAS-förorenade områden i Sverige. Därför är det viktigt att tillsynsmyndigheterna planerar sin tillsyn mot de högst prioriterade objekten där risker för människors hälsa och miljö bedöms vara störst. En viktig utgångspunkt är att arbetet med PFAS-förorenade områden bör genomföras på samma vis som för andra förorenade områden. Det vill säga att:

• Inventera och riskklassa. Naturvårdsverkets inventeringsmetodik för förorenade områden (MIFO) utgör en grund för att kunna prioritera mellan objekten.
• Välja rätt efterbehandlingsåtgärd. Genom att bedöma om en förorening innebär en risk och om åtgärdsbehov föreligger kan krav på hur efterbehandlingen går till ställas.

I branschlistan redogörs för vilka branscher det finns anledning att misstänka att PFAS har hanterats, och som bör vara föremål för tillsynsinsatser. 

För att en tillsynsmyndighet ska kunna ställa krav på att förorenaren betalar utifrån de allmänna hänsynsreglerna behöver ansvaret eller ansvarsfördelningen ofta utredas. Naturvårdsverket vill i detta framhålla att erfarenheter från att utreda ansvar för andra föroreningar i mark är värdefulla även när ansvar för PFAS-förorenade områden ska utredas, då de juridiska förutsättningarna är desamma.

Befintlig vägledning från Naturvårdsverket och EBH-portalen kan tillämpas. 

Bestämmelserna i 10 kap. miljöbalken kan tillämpas på föroreningsskador och allvarliga miljöskador. 10 kap. miljöbalken kan användas för att avhjälpa dessa skador, det vill säga utreda, efterbehandla och vidta andra åtgärder för att avhjälpa (se 10 kap. 1 § tredje stycket miljöbalken).

För att tillsynsmyndigheten ska kunna använda reglerna i 10 kap. miljöbalken krävs att dessa två förutsättningar är uppfyllda: 

• Området är konstaterat förorenat.
• Föroreningen kan utgöra en risk för människors hälsa eller miljön. 

Riskbedömningen bör grunda sig i Naturvårdsverkets utgångspunkter för förorenade områden.

Tillsynsmyndigheten måste göra en bedömning om riskerna är att anse som acceptabla eller inte, i varje enskilt fall. Detta då risken ett förorenat område innebär beror på en rad platsspecifika omständigheter.

Det behöver göras en samlad riskbedömning utifrån föroreningarnas farlighet, föroreningsnivån, spridningsförutsättningarna och områdets känslighet och skyddsvärde.

Det bör beaktas att även om PFAS-halterna är låga i analyserade prover så kan det innebära en risk när jord- eller vattenvolymerna är stora. Då PFAS är persistenta och bioackumulerande är det viktigt att i riskbedömningen beakta den totala mängden PFAS över tid då koncentrationer som uppmäts och analyseras endast är en ögonblicksbild.

10 kap. miljöbalken berör reparativa åtgärder när föroreningsskada redan skett. Tillsynsmyndigheten kan ställa krav på förebyggande åtgärder vid pågående miljöfarliga verksamheter genom 2 kap. och 9 kap. miljöbalken. Sådana krav ligger utanför ramen för denna vägledning. 

Inför val av åtgärdsmetod behöver förutsättningarna på platsen vara väl undersökta. Faktorer som typ av PFAS, jordart, halt organiskt kol, pH, grundvattenströmning m.m. påverkar föroreningsutbredningen och har stor betydelse för vilken åtgärdsmetod som kan vara lämplig. Hur området används i dag och i framtiden kan också vara avgörande för vilka åtgärder som kan och behöver vidtas.

Efterbehandling och andra åtgärder som kan innebära ökad risk för spridning är anmälningspliktigt enligt 28 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Vid en åtgärd av ett PFAS-förorenat område så uppstår ofta stora mängder massor att hantera. Tillsynsmyndigheten behöver då ta ställning till om, när och hur deponering av de PFAS-förorenade massorna bör ske. 

Det finns flera aspekter att ta hänsyn till vid hantering av jord som är förorenad av PFAS.

Vägledning om vilka jordmassor som bör klassas som avfall och annan vägledning kring till masshantering

Med hänsyn till att PFAS är persistenta och bioackumulerande ämnen som ska fasas ur kretsloppet, kan en återvinning av PFAS-förorenade avfallsmassor motverka hushållnings- och kretsloppsprincipen enligt 2 kap. 5 § 2 miljöbalken. En utgångspunkt i avvägningen om återvinning av PFAS-förorenat avfall är lämplig på aktuell plats ska vara att ämnen som kan skada miljön inte ska tillföras utan bör användas bara i vissa specifika ändamål, i helt slutna system, eller enbart efter att avfallet har stabiliserats. Att förorenade avfallsmassor används istället för andra massor ska i detta sammanhang också vägas mot vad som i detta fall totalt främjar miljöbalkens mål på bästa sätt. Detta innebär att tillsynsmyndigheten ska beakta den hälso- och miljöpåverkan som användningen av de tillgängliga massorna innebär i det enskilda fallet.

Anläggningsändamål där PFAS-förorenade avfallsmassor bedömts vara lämpliga att återvinna genom stabilisering och i kombination med särskilda skyddsåtgärder i form av tätande skikt eller motsvarande, är tillståndspliktiga enligt 29 kap. 34 § miljöprövningsförordningen. 

Naturvårdsverket anser att små mängder lågt förorenade avfallsmassor, som kan återvinnas på lämplig plats utan att särskilda skyddsåtgärder vidtas kan hanteras som anmälningsärenden enligt 29 kap. 35 § miljöprövningsförordningen. För att återvinning ska kunna ske utan anmälan är det enligt Naturvårdsverkets bedömning rimligt att halterna i massorna inte överstiger den föroreningsnivå i marken på den aktuella platsen som följer av diffus antropogen påverkan för respektive ämne och därför saknar geografisk avgränsning.